Vad du är söt min kära lilla pånni.

Vaknar lagom tidigt, vid åtta. Solen skiner samtidigt som hel byn är inbäddad i en vit dimma. Det är vackert, tänker jag. Jag och mamma myser framför brasan med nyhetsmorgon och frukost. Sedan sticker vi ner till stallet. Det är behagligt klimat idag i Sverige, tänker jag. Inte kallt, inte varmt. Lagom.
Väl framme klampar vi igenom all gegga och lera med pånnisarna och in i stallet. Mina sötisar, tänker jag.
Vi ryktar och sadlar och tränsar. Hästarna pustar och frustar. Ute på stallbacken skrapar Bella i marken med framhoven. Hon är på gång. Trots att hon är lat. Vi skrittar ut till Sälje för att rida ut efter älvkanten där det är mjukt. Solen skiner fortfarande, men dimman har lättat. Träden är gula och himlen är mörkblå. Finns det något vackrare, tänker jag.
Vi svänger in på den lilla skogsstigen. Och sedan sätter vi av i en trav.
Genom skogen med älven alldeles intill. Över den lilla bron. Ut på det öppna fältet. Tills vi kommer fram till det lilla torpet. Därifrån ser man hela Hagen och älven som slingrar sig upp i genom byn. Jag måste komma ihåg det här ögonblicket, alltid, tänker jag.
Vi vänder tillbaka hemåt igen och Bella lyssnar bra på mig. Hon går i en lugn, sansad trav. Det här är verkligen livet, tänker jag.
Vänta bara tills de har kommit i form, säger mamma, då ska vi galoppera här.
Väl tillbaka i stallet står jag och myser med Bella. Gräver ner näsan i manen. Kliar henne bakom örat. Hon kan verkligen mysa.
Nu är jag lycklig, tänker jag.