Born like sisters to this world, in a town where blood ties are only blood.

Igår var en härlig sommardag. Sådär som när man var liten. När man var här och bodde i sommarstugan, var nere vid sjön och badade, lekte, åt glass. När man inte hade några bekymmer alls. När man bara var här och nu.
Jag och Siri låg nere vid sjön hela dagen. Det var ljummet i vattnet och jag blev nästan lite sådär nostalgisk. Siri med. Vi mindes hur stort man tyckte att det var vid badet när man var liten, och hur oändligt långt ut man tyckte att hopptornet låg. Nu känns det ju som vilken vattenpöl somhelst. Vi upptäckte dock att det fortfarande var lika långt ner till vattnet från trean, om inte längre. Konstigt att ju äldre man blir desto fegare blir man. Det tog också en kvart innan vi hade doppat oss. Badkruka har man också blivit.
När man har haft en sådan där underbar sommardag känns det ju inte lika kul att åka och jobba.
Jag har dessutom stängning. Underrrbartt!
Jag missar Morden i Midsommer. Underrrrbart!
Det kommer att vara 30°C hela fucking dagen när jag ska sitta i kassan och svettas bort i mina obekväma grå byxor som inte vet vad stretch heter och i min röda för stora tält-liknande skjorta. Jag ska inte heller glömma min julgröna sjal/slips. ARGH!
Åh Gud i himlen vad jag längtar till min lediga dag på fredag!!

Jag saknar mitt hemland Stockholm lite såhär när sommaren börjar lida mot sitt slut. Jag saknar att vakna tre på morgonen av att de sista, överförfriskade, mest högljudda gästerna lämnar krogen alldeles brevid vår uppgång. Jag saknar att nästan avlida av hettan i lägenheten när solen legat på där hela dagen. Jag saknar att köket är så litet att man nästan inte får plats. Jag saknar att vara där med Siri och Tova och gå på Allsång. Och att ha picknick i Vita Bergsparken. Och att fika på café String. Och att titta på utsikten vid Fjällgatan. För att inte tala om Monkis slutrea. Gaaah! Jag saknar!!