And I fell and fell alone. The moon's a harsh mistress, the sky is made of stone.

Damn.
Jag förstår inte varför de högre krafterna vill mig illa. Ok, ok kanske var det mitt eget fel. Jag var ouppmärksam. Men jag har ju varit där förut. Flera gånger. Jag borde ju veta var jag ska sätta fötterna, det är inte direkt outforskad terräng.
Det gick så fort. Helt plötsligt var jag golvad. Jag märkte det inte ens. Från ena stunden till den andra hade min position i universum skiftat. Snacka om att förvåningen som spreds i kroppen på mig var stor. Det var längesen jag befann mig i samma situation. Ljusår, minst.
Men jag reste mig upp, försökte skaka av mig det värsta och fortsatte som om inget hade hänt. Jag kom inte långt innan mitt förnuft hann ikapp mig. Jag insåg att jag måste vända tillbaka, jag kan inte ta mig hela vägen i det här skicket. Medan jag stod och funderade, letade jag efter något att dölja nedslaget med. Tänk om jag skulle möta någon, vad pinsamt, dom skulle se direkt. Eller skulle dom?
Inte förens nu kom smärtan. Jag hade väl inte lagt märke till den förut. "Ska det vara såhär nu?", tänkte jag.
Jag uttalade långa förbannelser över att något sådant här skulle hända just mig, just nu! Allt hade ju flutit på så bra innan. Jag hade börjat få rutin på det här nu. Nu blir jag väl bänkad i ett par dagar.
Besviken, förvånad, förbannad linkade jag hem igen.
Jävla springtur, jävla rot, jävla knä.