Hopp

Jag gick upp och åt frukost i min ensamhet. Ganska skönt faktiskt. Min hemmagjorda grötblandning med torkade aprikoser och krusakli fick helt klart godkänt. Rostat bröd och nyponte. Ah, en perfekt start på en underbar dag.
Jag sätter mig en stund framför brasan och läser min biografi om drottning Kristina. Funderar över vad jag läser, det är intressant. Jag känner ändå ett visst hopp om livet denna morgon där jag sitter framför brasan, mätt på all frukost.
Men så slår jag på TV-apparaten och allt hopp rinner ur mig som de sista sandkornen passerar den trånga passagen i ett timglas.
I morgonsoffan hos Malou sitter tre personer som alla skrivit böcker om adeln och överklassen i Sverige. En intressant debatt, visst. Men snart går den över till att handla om Sverigedemokraternas utspel mot muslimerna. Och en av deltagarna i soffan, greve Ian Wachtmeister visar sig vara en sympatisör med detta främlingsfientliga parti. Han utmålar även han islam som en "våldsreligion", och säger att den är farlig. Farlig eftersom att detta är ett nytt inslag i det svenska samhället. Han anser också att föregående regeringar misslyckats med att bevara den "svenska kulturen".
"Men vad är då den svenska kulturen?" frågar den tredje deltagaren i debatten. En ung, intelligent författarinna. "Sverigedemokraterna strävar efter att bevara en kultur som inte har funnits i Sverige sedan vikingatiden."
Herr Wachtmeister fördummar hennes fråga och skämmer ut henne. Mest tycker jag att han skämmer ut sig själv.
När folk börjar utmåla nya inslag i samhället som farliga, då är vi illa ute.
Och visst kan det vara så att SD:s utspel är en del i deras taktik för att få en underdogstämpel, som gör att de verkar kämpa i motvind och på så sätt vinner röster. Men jag tycker ändå att det är värt att uppmärksamma. Läser man SD:s uttalande om islam och byter ut ordet muslimer mot judar så får man nazistisk propaganda istället.

Nu vet jag inte om jag har något hopp kvar. Om SD passerar 4%-spärren i valet nästa år blir jag verkligen besviken på Sverige.