Cause Mary Anne's a bitch

Nu har jag landat efter en dag i skolan. Högstadiet all over again. Underligt.
I Mockfjärd var det opepp som toppade min lista av känslor imorse. Fem timmars sömn, väckning fem utan att kunna somna om, sitta och stirra i ett trångt klassrum i 25 min. OPEPP. Ni kanske förstår?
Första halvan av skoldagen i Mokkjokk var väl blandad. En del ungar vill man ju bara lyfta upp i öronen och hänga upp på väggen och stirra på tills de fattar. Men behärskning är bra, användbart inom läraryrket. Stökigt, rörigt, högljutt. Blä. Det värsta är nästan att se de elever som faktiskt jobbar ändå. De har lärt sig att stänga av. Det ska inte behöva gå så långt att man VÄNJER sig vid en ljudnivå som inte skulle tolereras på någon annan arbetsplats. Sorgligt.
Desto trevligare i Ljuvliga Djurås, inte behövde jag skälla på barnen en enda gång! En och annan tillsägelse och lite tjat kanske, men ingen skäll. Noll, zero, nada.
Min favoritklass, 8:an i franska, sa:
"Du är faktiskt den bästa och roligaste vikarie vi har haft. Och den enda som kan franska!"
Åh jag blev nästan rörd när jag hörde dem ute i korridoren efter lektionen.
"Asså, jag GILLAR verkligen den där vikarien!"
Det vände min dag.

Nog med självsmicker för idag. Egoboostad och hungrig sitter jag nu här och räknar ner tills det är middag. För många minuter kvar, 45 stycken. Jag svälter nog ihjäl snart.