Carbon monoxide, soon I'll go to sleep

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sova tillsammans med någon. "Nej, usch det blir ju så varmt och så får man ingen plats."
Tsss. Jag har spenderat varenda natt med D och nu helt plötsligt ska jag behöva sova själv. Jag pallar inte! Jag BEHÖVER någon som håller om mig och stryker mig över håret innan jag somnar. Och som kysser mig lätt på pannan. Varenda cell i hela min kropp skriker efter det. Det gör fan fysiskt ont i mig när jag vet att det kommer att dröja typ 20 timmar innan jag får se honom. Så jävla jobbigt asså! Jag tror att jag kommer att dö. Seriöst. Är det så här det är när man är kär? Det är liksom det enda jag tänker på. Jag har verkligen blivit ostrukturerad, oorganiserad, ologisk, FÖR ATT INTE TALA OM HUR FJORTIS JAG HAR BLIVIT. Jag gillar det inte. När jag ska prata om honom så bara fnissar jag. Svarar han inte på mina sms på en gång så blir jag heeeelt förstörd. Jag är så fjantig just nu. Det är lika bra att jag går och lägger mig. Jag ska ju faktiskt vara lärarinna imorgon hela dagen och ha sex st lektioner. Jag har inte ens hunnit tänka på det, eftersom att min hjärna ockuperas av annat. Detta är inte hälsosamt! Bli aldrig aldrig aldrig kär på riktigt.