En impuls

I skymningen dunkar festmusiken från folkparken.
Jag cyklade i kvällssolen som fortfarande värmde mjukt mot mina bara ben. Jag hade shorts. Mitt hår blåste in i munnen när jag cyklade i nedförsbacken. Ner till sjön, där vattnet är guldigt och spegelblankt. Jag känner på vattnet, det är ljummet på ytan.

Jag måste fråga dig, måste fråga dig; Får jag se dig ikväll?

Jag trampar upp för backen, förbi den lilla hästhagen och övergångsstället för hönor. Ljumma duster av syrendoft slår emot mitt ansikte när jag kommer upp på krönet. Solen är på väg ner bakom bergen, skogen glöder. Vägen svänger förbi den stora, vita herrgården. Tre ballonger är fastknutna i vägskylten och vajar långsamt i sommarvinden. Trampornas gnissel upphör när hjulen får fart i nedförsbacken och jag inte längre behöver trampa.

Ingenting, ingenting blir som det ska.

Långt nere i backen, två gestalter i skymningssolen. En bekant. En okänd. Påsarna i deras händer prasslar ikapp med ekrarnas knäppande i mina cykelhjul som rullar allt snabbare.
Precis där, i själva ögonblicket, när ögonen möts och det inte finns tid för något annat än ett kort, opersonligt "hej" och sen är allt över, känner jag igen dig. Din ljusa skjorta. Ditt sätt att gå. Din blick, som träffar mig som ett hugg någonstans i magtrakten. Cykelhjulen stannar inte, rullar obarmhärtigt på.
Ett "hej". Det är allt. Och ändå, alla dessa tankar. Ett litet, fjuttigt, meningslöst, enstavigt ord kan röra upp en stormvind av förhoppningar och känslor.
Det bästa "hej" någonsin.

Får jag se dig ikväll?